ja, jag ska berätta allt.

om det som förtärde;
om isens tyngd mot bröstet,
hur det bröts upp mot våren.

jag ska berätta:
om när löven rasade ner mot marken,

hur månen föll i nedan,
om det vita strecket på ytan;
de svarta stammar som tysta såg på,

en matt spegelbild,
över sjöns kalla djup,
om hur jag sedan sjönk mot bottnen,

om modet;

nå, vi kan kalla det så,
när rädslan hade drunknat med gryningen,

därefter skulle jag berätta:
hur jag uthärdade och vände uppåt,

hur jag vadade genom förfallet, kanske var det kristallklart då,

ja,

mitt tal som skulle ringla sig,
via utloppet, under bron,

förbi de hängande björkarna, kanske mot havet,

men berättelsen går runt i varv,
eller kanske är det jag som svävar runt orden,

upprepningar, cirkulerande blod,

min skuld, din ö.

om det som förtärde;
isens tyngd mot bröstet,
hur det bröts upp mot våren.

jag ska berätta,
men det kommer aldrig mer än viskningar,

som ett sus över vattnet;