Det är nu när hon sover som jag tänker till. Kommer till insikt om vem jag och hur jag beter mig. Det är i stunder som dessa när hon ligger med huvudet i mitt knä som jag ångrar alla hårda ord. Alla mina suckar när hon frågar något som jag tycker är en aningens svårt att svara på. Alla gånger jag svarar "jag vet inte" när hon frågat något utan att ens försöka tänka till. Hon förstår nog så mycket mer än vad jag tror.

Hon har nog gjort det en lång tid. Förstått vem jag är. Inte bara den tråkiga pappan som bara är trött och inte vill svara på frågor. Utan även den fadern som visar sig ibland. Han som tar hand om henne väl och svarar på alla de där jobbiga frågorna.

Men jag är den fadern allt för sällan. Det finns ingen energi till det. Jag är orolig. Att jag ska förstöra henne, ändå kan jag inte anstränga mig mer. Jag är rädd. Att det ska vara för sent.

Allt oftare har jag fått en rädsla, kanske en fobi. Den har vuxit sig starkare med tiden jag är rädd att hon ska bli magsjuk. Att jag ska bli det. Men det är värre när jag tror att hon ska bli det. Rädd att hon ska spy ner sängen, golvet. Det är stökigt här. Ligger grejer överallt på golvet. Det vore katastrof om hon spydde där. Det skulle bli en stor gröt av alltihop. Men jag förmår mig inte att städa.
Jag är inte hel. Jag väntar på att någon ska fylla upp det som saknas. Jag hoppas att det ska hända men orkar inte göra något själv. Det är det genomgripande temat här; jag vill men orkar inte.

Det är synd för jag är egentligen en bra människa.