Jag kollade på Broarna i Madison County för inte så länge sedan. 2 minuter. Sen lipade jag. Gör jag i vanliga fall också till den filmen. Men brukar ha den goda smaken att vänta i åtminstone en timme. Men två minuter tog det den gången. Det kändes som om att det var taget rakt av från oss.

Det gör ont i mig att veta att vi förmodligen aldrig kommer kunna träffas igen. För jag vet inte hur jag ska vara eller göra om vi inte kan vara romantiska med varandra.

Och jag saknar att bara titta på dig. Se dig i ögonen. Eller på avstånd, som när du sträckte dig när du skulle nå när du målade. Det är vackert.

Och när du säger mitt namn. Jag tilltalar helst inte folk med deras namn om jag inte gillar dem. Det är någon grej jag haft sedan barnsben. Ungefär som att säga att man älskar någon. Så att säga någons namn eller att bli tilltalad vid namn är för mig något intimt, om man kan säga så. Så när du sa mitt namn till mig så blev jag alldeles varm inombords. Låter det konstigt? Förmodligen.

Jag öser över en massa ord och känslor på dig nu, förlåt. Har inte pratat så mycket med någon alls om viktiga saker det senaste. Har försökt att bara stänga in mig i en kokong så jag kan bli någon jag vill vara. Men hur gör man det utan kontakt med omvärlden? Eller är det precis så man gör?

Jag tror inte att någon känner mig. Knappt att jag själv kan hålla koll. För din skull är det nog lika bra att vi inte fortsatte. Jag tror inte att jag är ämnad att leva i parförhållande. Jag vill det. Men det går ju inte så bra. Har inte så mycket att hänvisa till dock. Ett förhållande som hållt längre än ett år. Och två som hållt längre än två månader.

Nu är jag inte ens säker på att det är till dig jag skriver eller om jag egentligen bara skriver till mig själv. Som när man pratar med sig själv. Gör du det? En gång gick jag in i det rejält, det där med att prata med mig själv. När jag drog ett skämt och skrattade åt det kände jag att det fick vara nog.

Men men. Vad jag ville säga är väl att jag ofta tänker tillbaka och önskar att det hade slutat bättre. För mig då. Själviska tanke. Och det hade varit att vara med dig. Nu behöver jag på något sätt komma över det. Men det är som med den där dikten Bluebird. Även om jag glömmer så kanske du kommer finnas kvar där inne. Och jag kommer plocka fram dig när ingen ser och tänka, "tänk om, tänk om hon kunde säga mitt namn igen".

Jag vet inte