städar ur
makten i mina ådror
som du sköt
när jag satt fint
armarna kramade dina ben
på lortigt golv

och jag höll alltid andan
för jag var rädd
när du trampade fram vägen
och min kropp knastrade
när du krossade mig

jag blir äldre
fast jag redan är vuxen
men ändå förstår jag inte alltid
att alla inte är som du

det är någon som sitter etsat
någonstans mellan här och där
och djävlarna inom mig
spelar ut änglarna

jag famlar runt i en lek
på vägen hem
och ramlar
mellan tillit och misstro


tillit tar tid för en trasig människa