Längst inne i hjärtat känns det trångt och ovant, man kan försöka spänna upp gångarna med armar och ben,
liksom ta spjärn mot kapillärkärl och kranskärlsväggar och allt vad det heter och trycka på allt man har för att försöka vidga rummet.

Men kringstökandet i hjärtat sänds med singelpost genom blodkärlssystemet
och blir i slutändan ändå bara till ett frånvarande ansiktsuttryck
eller ett tyst ljud vid stämbandens slut, tills det slocknar
som ögonlocken om natten.

(en infakt senare)

Men tänk om insidan, istället satt på utsidan?
Då skulle den vandra fram och tillbaka genom långa, ändlösa korridorer
med blinkande obeslutsamma ljusrör som inte kan bestämma sig om mörkret ska jagas bort av ljuset,
Eller tvärtom.
Lämna köttiga, blodiga spår efter sig på sin färd längst med väggarna
kanske försöka pressa in två köttslamsiga inälvsfötter i mörkblå noppriga
landstingstofflor
med logotypen på sidan, ljusblå och blodbefläckad
och man kunde hitta delar av insidan liggandes än här en där
kanske en hand, en bit av en tå eller vissa dagar ett helt ben

(ja, det finns sådana dagar)

Tiden skulle ticka hålögdheten större och större
visarna liksom pressa sina svarta, spetsiga uddar mot översidan och undersidan av ögonlocken. Ta spjärn mot kanten och i ett optimistiskt ögonblick försöka pressa in hela urtavlan
i ett intetsägande ansikte
tick
-Tack så mycket
-Nej det går så bra så, aldrig mått bättre, tackar som frågar!

Läkarna konfererar i hallen bakom högnackade rockar,
skuggorna slår mot deras ansiktshalvor och bildar delningar.
Stora tomma ytor att färglägga
men man får ju inga kritor
så i slutändan är det ändå bara Svart och Vitt som talar till en
genom filter av verklighet