Det lilla lejonet inom mig
ryter och vill ut i det vilda
men trasslar in sig, i mammas alla kjolar

ett hav av tyg där lejonet går vilse, bland storblommigt
småblommigt, svart sammet, röd-vit svarta rutor och
ilsket lila
se mig inte, jag vill inte ha era blickar!
Vill inte ha eran förundran, eller bara undran
gränsat till dömande av oss

Mammas dotter
hon som var så obekväm, stävade emot
som en åsna på sin egna väg
emot era konforma liv
emot i tankar och emot i handling
dottern av en revolt

Hon som alltid gjorde saker svåra
ställde till bråk, rymte hemifrån
bästa vän med kaos, i en turbulent ungdomstid

Jag är min mammas dotter, men jag lever ovetandes om hennes
ungdom
och hon ovetandes om min

Vi passerade varandra, med hjälp av tidens linjära fuktion
och dom berättelser jag får höra delar av
får mig att tro att vi hade mer gemensamt än jag någonsin kunnat tro
Men i olika tidevarv

Två barn av revolt, två vuxna kvinnor av revolt
Som om vi mötts som 16 åringar, på stranden
vilse i oss själva, hade vi blivit bästa vänner och delat allt
Vi kunde röka på på stranden, när vi rymt hemifrån
och vi delar samma frihetslängtan
samma envishet
och samma fria tankar som flyger fritt
utan att bli hindrade av några gränser
eller stoppade

Jag är min mammas dotter
Hennes lilla lejon
jag föddes ur ditt liv, ur ditt blod och du gav upp din kropp för att
jag idag ska få andas

Jag lever i skuggan av dina sammetslånga kjolar
Som sveper mig igenom en labyrint av kaos
Fyllda med frågor, utan svar
Frågor till rymden, till tomheten

Förrän vi kanske möts på andra sidan, någon stans där vi båda lämnat våra
organiska kroppar
för att förmultna i jord
och lämnat vårat blod
till att inte flöda vidare

Jag är min mammas dotter,
jag är det lilla lejonet
och jag bär mitt arv stolt

Men tyst, och med evig undran
Mamma, vem är du?