Nu är vi här igen, men ombytta roller.
Jag tvivlar, du gråter.

Dina tårar skär i mig, dina skrik förtränger jag.
Tills idag, hade jag glömt bort att du kunde känna.

Förlåt för kylan jag visar, jag har bara blivit så van.
Man blir som dem man umgås med, sägs det inte så?

Hur kommer det sig att när jag går, finns kraften plötsligt där?
Att när jag släppt oss, tar du mig på allvar?

Är det en av dina lekar, är det lika bra du slutar nu.
Lekstunden är över, sandlådan blev till kvicksand.

Du slukar mig, levande och förstörd.
I dina ögon finns ingen ånger, bara desperation.

Jag älskar dig, men jag älskar inte allt du gör.
Två hjärtan, trots en kärlek, förblir inte alltid hela.

Vi fångar inte dagen, vi lever inte för stunden.
Vi lever av vana, för vi inte minns vilka vi var.

Men jag börjar minnas, komma ihåg vem jag är.
Jag är inte du, och du är inte jag.

Ingenting varar för alltid, min kära.
Det gör ont, men kanske är den enda vägen ut.