Ska jag sätta mig ned, ta pennan i min hand och förklara allt för dig?
Ska jag förklara hur förvirrad du gör mig, med alla vackra ord?
Du får mig att känna mig fantastisk, som att jag har en betydelse.
För att sedan få mig att falla, att känna mig hemskast i världen.

Jag vet att du inte menar något ont, men tyvärr blev det som det blev.
Du kröp under mitt skinn och stannar där kvar.
När du inte är här, längtar jag efter dig.
När du inte svarar, blir jag som ett otåligt barn.

Du får mig att känna mig som en förälskad trettonåring.
Allt är nytt, och med dig lyser allting så starkt.
Färger jag aldrig sett förut, strålar från varje yta.
Du får mig bara vilja ha mer och mer.

Men samtidigt drar jag mig bort, för jag borde inte känna såhär.
Du har ditt liv, och jag har mitt.
Hur skulle vi kunna förena de två, när båda har någonting håller oss kvar?
Jag vill inte vara den som förstör.

Men samtidigt vill jag inte vara utan dig, jag vill höra din röst.
Jag vill känna din värme, höra dina andetag i takt till ditt hjärtas slag.
Jag känner mig vilsen, sedan kom du in.
Du vände upp och ned på min värld, på gott och på ont.

Förlåt för hur jag beter mig, jag vet att det inte är rätt.
Förlåt för om jag sårar dig, med mina ord.
Jag ville inte att du skulle bryta igenom mina murar.
För vännen, hur ska jag nu kunna låta dig gå?

Håll mig hårt och släpp mig ej.
Viska i mitt öra att allting ordnar sig, som så många gånger förut.
För trots detta eviga kaos, skulle jag tro på dig.
För du är du, denna underbara du.