ett hjärta av porslin kan aldrig blöda
men smärtans kval så grymt det spräcka kan
i ögon av emalj en låga brann
för blek och svag att någon kärlek föda

en dockas tysta sorg och stora möda
när hennes pilar målet inte fann
och diktens vackra saga ej blev sann
för inte någon såg emaljen glöda

om kärlek brinner djupt intill ditt öga
så tänd din låga till ett mäktigt bål
och våga visa innerst vad du känner

då vaknar säkert ljuvt din längtans mål
att sänka blicken blygsamt hjälper föga
ty iris heta kärlekstecken bränner