Bunden av ett syrefattigt hjärta,
slagen av min själ,
drunknad av min ångest
för att jag ville alla väl.

Förvillad bortom kompass
med fruktan att aldrig nå,
där självhatet upphör
och låta ljuset bestå.

Sökandes efter ett riktigt jag
i spegelbilden som smittad,
maldes jag ned i livskvarnen,
med hopp om att få bli hittad.

Har sett ångest från alla hörn,
skurit djupa sår av saknad
trott att jag var evigt trasig,
tills jag blev uppvaknad.