Nästa gång vi mötte motorcykelgumman var inne i MATVARUBUTIKEN. Vi hörde inte ens motorn förrän cykeln var där. Hon kommer rullandes längs frysdisken, där vi står som förstelnade mellan skogsbärspajer och kräftstjärtar. Det kunde ha varit en dröm, men varenda vara låg så exakt uppstaplad i sina vanliga fack, så verkligheten måste vara här. Vi visste visserligen att man inte får åka privata fordon i matvarubutiken, men MOTORCYKELGUMMAN hade tydligen lyckats. En lukt av ostbågar blandad med palsternacka och spetsad med pepparmynta når våra näsborrar. Gumman for med sin ofantliga korg framför sig på bönpallen, men motorn hade hon ingalunda på (kanske nästan på). Hojen rullade fram ändå, fortfare än en kundvagn på raksträckorna, lite smidigare i kurvorna. Den gumman vet vad hon vill ha. Vi bara stod där som tre förfasade spöken, Stefan, Sussie och jag, fulla av förtjusning.


Framme vid kassorna blev den gamla ståendes en god stund, som alla andra dödliga. Gumman kunde ha blåst rakt igenom kön och varit långt ute i motionsspåret på ett kick. Hennes hederlighet kändes som en fin kontrast där hon står med hojen i nån sorts stand-by-läge. Då hinner vi iaktta hur hon trampar på pedalerna mellan varven, håller nere och släpper, släpper och håller nere. Det hela ser ut som när Stefans morfar brukade spela piano, likt ett kodspråk under de vanliga tonerna. Och lyssnar vi riktigt noggrant så urskiljer vi inget mindre än just pianoklink. Det kom som från en kammare innanför hundra andra kammare. Ingen utomstående kunde avgöra huruvida stycket var Franz Liszt eller Procol Harum. Bara den som bar den lilla guldfisken i örat förmådde höra musiken i sin rätta rymd. Vi misstänker med andra ord att hon kör trådlöst. En av världens äldsta spioner må i själva verket vara MOTORCYKELGUMMAN. Och nu spionerar vi på henne. Det kan väl aldrig sluta väl?!


Bland de minst fyrtiofem varorna i korgen hade gumman plockat med sig ett jättelikt paket med havreflarn, sådana doppade i choklad. Paketet har bäst-före-datumet 1 september 2011. Det var ju två år sen!! Vi får god lust att rycka gumman i brillorna, göra henne medveten om faktum, för att undvika förgiftning. Men vi vågar ingenting göra, på sin höjd följa efter. Svagt hörde vi det fjärran starka pianot, hur det rusade och frustade likt en häst. Vart var egentligen gumman på väg - skulle hon cykla sin motor hem till någon liten stuga, som om ingenting håller på att ske?! Jag tittar på Sussie som tittar på Stefan som tittar på mig. Svaret får vi möjligtvis i nästa avsnitt, ropade de precis ut i högtalarna. En enorm hund började skälla utanför matvarubutiken när MOTORCYKELGUMMAN satte igång sin bränsletank och for bort med alla delikatesserna.


Vi snubblar på Stefan som böjt sig ner för att plocka upp en pianoton som gumman tappat. Den tillhörde Scott Joplin i det käcka Chicago ett sekel tillbaka. Ett par minuter senare, borta vid springbrunnen, ligger en fet svart not och väntar på vår uppmärksamhet. Noten berättar under en fjärdedels takt att ingenting var som New Orleans, där både blues och boogie woogie och jazzen minsann föddes. Liksom tvåtaktare fanns uppenbarligen också motorcyklar redan då, på den gamla onda, goda tiden. MOTORCYKELGUMMAN måtte ha varit i våran ålder och slitit sin hästsvans för att få hoppa upp på en sådan apparat. Och nu sedan evinnerliga äventyr var hon ensam ryttarinna av den allra yppersta årsmodellen någonsin. Vi hoppades snart få en glimt av ekipaget på nytt, så att gummans mysterium kunde bli inskrivet i våra skolböcker.