Imorse tog vi en runda i språklaboratoriska museet. Vi känner oss jämt överväldigade när vi går in där bland alla innebörderna, men också förundrade. Den här gången kom vi att tänka på just detta. Över förundran hägrar något gemensamt med vad som vilar under överväldigande. Så vi sökte nyfiket en stund efter ett sammanfallande ord. Nere i magasinslagret fann vi först "underväldigad", men det var inte alls övertygande, bara en simpel motsats, sådan som rävarna redan fiskat upp i form av "underraskad". Vi ville fortfarande känna hur vi undrade över något, just före det hunnit övergå i faktum med full affekt. Då upptäckte Örjan UNDRANSVÄLDIGAD. Det låg och sprattlade lite klumpigt i ett provrör, men innehöll trots allt bägge betydelserna i sin linda. Så vi plockade med begreppet upp till entréplanet igen. Örjan försökte låsa in det i en förvaringsbox men hade bara femtio öre. Vi övriga var så upp över öronen undransväldigade över ordets livskraft, så vi bar med oss det helt offentligt. Nu kände vi oss redan redo för nästa transformering.


Undransväldigare än någonsin klättrade vi upp längs trappan till utställningshallen. Där hängde många ensamma ord, nästan aldrig använda. Själv kom jag att tänka på varför vi hellre säger "jag bor själv" än "jag bor ensam". Inför språkpolisen hade Fredrik Lindström klargjort reglerna: att vi helt enkelt vill skyla över vår ensamhet, rentav göra den legitim. Och då spelar det ingen roll vad som alltid har varit korrekt språkbruk på den tiden vi var tillsammans. Högsta motivet går främst. Helt ensam uppfann jag nu som svar ett nytt ord: SJÄLVSAM. Snarast lät det som om det borde vara gammalt, som att folk i alla tider hjälpt varann att vara mer självsamma, att stå på egna ben med samhällets stöd. Likt förbannat när jag framförde begreppet för gruppen, tyckte vi det lät både tråkigt och svåranvänt. Så vi hängde upp "självsam" på en av alla väggarna istället, ja, med samlade krafter lyckades vi själva spika upp konststycket. Personalen på språklaboratoriska museet har ännu ej hört av sig, varken i enskilt eller självsamt samtal.


Framemot förmiddagen hade det blivit dags att lämna den undransväldiga byggnaden. Dock behövde vi ett tredje ord, emedan alla tre ting är godast. Vi kände oss lite törstiga och tog varsin Troccadero borta i serveringen. Therese berättade hur hon annars jobbade i garderoben på en nattklubb. Där brukade de ställa fram ett dricksglas för besökarna att lägga dricks i. "Dricks" hade de skrivit med vätskehärdat bläck på själva glaset. Inte för att garderobiärerna var benägna att dricka mynt, och inte för att folk tyckte det var nattens värdefullaste upplevelse att få klä av eller på sig sin egen jacka, men det kunde alltid vara kul att språka några sekunder extra med en trevlig garderobsarbeterska. Senast hade en ovanligt intellektuell besökare undrat huruvida "dricks" egentligen uppstått ur dylika sammanhang där det dricks mycket - där en trotjänare bör få del av överflödet. Therese hade ingen aning, men skrattade hjärtligt åt den träffande parallellen. Därtill hade hon utmanat rockinnehavaren att komma på en alternativ variant på "dricks", för att testa om det gick att komma närmare ursprunget från någon annan ända. Kanhända satt han ännu i denna stund någonstans och klurade? På rak arm kom vi inte på något förslag för egna händer, hur undransväldigade vi än smuttade på läskbubblorna i våra utbytbara hjärnvindlingar. Strax skulle vi känna oss tvungna att frivilligt donera en förmögenhet för våra ytterkläder, före vi begav oss ut i septembersolen med ofullkomnad trefaldighet på tungorna. Som tur var hade Therese redan trollat fram det tredje ordet, helt självsamt medan hon motorcyklade från nattklubben till museet. Och ordet var DRYXTRAGE. Hela promenaden hem till var och en av oss undrade vi över om hon hade druckit lite väl drygt - eller kanske icke för tre öre.