Kisade så där behagligt den där morgonen,
ett uppvaknande som såg allt samlat ljus.
Med min hand på din rygg som formade små hjärtan,
kunde du åter finna lugnet efter nyspruckna drömmar.

En bris av regn slog mot en erfaren bläckplåt,
vindar av förändring träffade ett vant fönster.
Små källor av grönska som kämpade inför det oundvikliga,
kastade små skuggor i nyvakna ögon.

Längtan blir alltid drömmar som riskerar att falla djupt.

Du sa att ditt hjärta var kallt, likt vinden som slåss för
livet att finna sin väg in under.
Du sa att de gulnande löven formade sinnet att
gömma sig för världen.

Det du inte sa,
var det jag oroade mitt misshandlade sinne med.

Sa aldrig att du blommade ensam,
och dog när det vita täcket fyllde ett kargt landskap.

Ville bara ha mig kvar medan regnet
och naturen fick ha sin gång.

Jag reste mig alltid och gick mot verkligheten,

Du stannade kvar och mötte fantasin som
kastade bort alla konsekvenser.

Ett stänk av årstids ensamhet log mot den
sista levande tanken.

Sen var du borta,
försvunnen tills snödroppen bröt det allra

första ljuset.