Vem vet, i förlåten väter man åldringars skrynklade ytor med lönearbetets sinnessvaga svett, svetslågor. Med eller utan bråck ser man nog hur barnen växer, hur de välter sig fram, som knappar, som spelbrickor, med friska oförskämdheter; de står bjärt klockade som tickande impulser i het storm, välvilliga, villiga. Jag undrar om det måste vara så att skratten ska blänka som hoppande fiskar i rasande fall. Jag tror jag kastar mig i.