Någonstans har hon kommit till ett skede när inget längre spelar någon roll.
Det känns som om det inte finns något mer att uppleva, vilket automatiskt ger henne skuldkänslor, eftersom livet anses vara en gåva som vi är ämnade att härda ut. Det är oförskämt nonchalant att inte känna förväntan inför allt som ännu återstår av oupplevda händelser och erfarenheter. I hennes fall är de väldigt många eftersom hon slutat leva utifrån sin egen vilja och sina drömmar för länge sen. Sen exakt när vet hon inte. Begränsningarna har smygit sig på. Hon existerar numera bara utifrån ett rent överlevnadsperspektiv och orkar inte längre välja annat än det som väljer henne.

Allt som berör, stör, upprör, människans desperata kamp mot girigheten, jordens långsamma kvävning. Alla valmöjligheter och allt hon borde engagera sig i, gör istället bara henne matt och handlingsförlamad. Besvikelsen över att inte klara det mest banala. Att lämna avtryck ur en endaste vision. Istället bara självföraktet och avundsjukan, ångesten för att åldras, att sakta försvinna avtrycklöst ur existensen. Förminskas i oviljan att kännas vid förfallet eftersom det inre aldrig vågat gro och växa i takt med livet.

Om det vore upp till henne hade jorden helt dött ut. Ingenting inom henne sörjer för mänsklighetens överlevnad. I henne har det aldrig funnits något biologiskt kall att fortplanta sig eller föra mänskligheten framåt. Hon föraktar förökelsen och ser människan som girig och ond. Hon spenderar heller inget utifrån ett kommersiellt perspektiv. Inget förutom det mest nödvändiga, för att hålla sig levande eftersom det motsatta anses oetiskt. Materiella saker är henne helt ointressanta och går henne helt förbi. Hon har haft samma tv i över tjugo år. Överallt ser hon bara en massa onödiga prylar som ingen borde vilja ha. Ägarna till dessa måste vara av en mycket lättlurad art vilken hon inte sällar sig till eller ens känner sig besläktad med. Allt är henne främmande förutom ledan som flyttat in i hennes sköra kropp som en protest när allvaret gick upp för henne. Det skoningslösa i att vara människa. Att det ingenstans finns att fly och inte är hon en av de lyckligt lottade heller som kan köpa sig fri. Fri från smärta, sjukdom, misslyckande. Även om hon varit det så saknar hon nog helt förmågan att förstå hur hon skulle kunna tillgodogöra sig denna kraft eller väcka den slumrande uppgivenheten som permanenterat sig inom henne.

Inte ens sex kan hon ägna sig åt längre eftersom fysiken blivit hennes fiende. Något hon inte ens vill kännas vid. Känslan inför den har tvingat henne att avveckla denna primitiva bekräftelsehandling eftersom hon inte står inte ut med förfallet som knappast förtjänar en sådan fåfäng njutning, för henne baserad på visuella intryck och myter om den perfekta kvinnan. Sexualiteten hennes stora värdemätare. Utan sexuell attraktionskraft inget existensberättigande, om osynlighet är det samma som att inte existera. Istället handlar allt endast om lögner som måste värderas utifrån hjärtat och själens skönhet som hon aldrig tror sig ha ägt någon.

Det paradoxala i hennes liv är förälskelsen som inte har slutat affektera henne som fenomen. Hon känner sig som unge Werther med sin ennui. Blir helt överumplad och försvarslös inför dess sällsynta kraft. Som en slocknande låga som flammar upp för minsta lilla vindpust. Kärleken som för henne enbart handlar om dyrkan. Endast inför denna egenskap kan hon utföra övermäktiga handlingar och få distans till sig själv. Genom någon annans totala fokus blir hon levande och oneurotisk och älskar sig själv och omvärlden helgonlikt. Detta drag som är det enda hon har gemensamt med den mänskliga rasen, vilket hon skäms över och alltid har förnekat. Hon skyller på biologin som aldrig annars lyckats styra henne nämnvärt men att hon trots allt är en homosapien med flockbeteende.

Hon vet att hon gör dem illa med sin avhållsamhet och ambiguitet. Men aldrig någonsin skulle hon erkänna deras totala grepp om hennes känslor och tankar. Aldrig kan hon ta risken att stå blottställd inför någon med sina brister och skavanker till närmare betraktelse än den uppfattningen redan skapat. Hon litar aldrig på att kärleken har överseende trots att den är fjättrad vid beroendet och projiceringen vilket egentligen inte har med henne att göra. Deras nyfikenhet och önskan att förenas med henne köttsligt börjar bli påträngande och omöjligt att fly. Hennes enda utväg är att avskärma dem från sitt liv och lida i det tysta, för hur kan man servera sanningen till de blinda. Få dem att förstå rädslan att inte räcka till eller att äcklet ska utlösas som en sköld mot intimitet som så många gånger förut. Hon äcklas av kroppsvätskor, dofter, sinnlighetens iver, kåtheten den accelererande, brutala som inte skyr det obscena för att nå sitt mål. Hon undrar alltid om de skulle undkomma hennes försvar, och lyckas ta sig igenom hennes pansar så som han en gång gjort. Hon önskar inget hellre men kommer aldrig att få veta vilket hon har lärt sig leva med. Leva kanske inte är rätt term på hennes statiska och inkapslade tillvaro men den är helt skyddad från risker och totalsanerad från självförnedring och blodspill. Blodet efter honom som aldrig älskade något annat än föreställningen om vem hon var.