du kom igen
med de första kisande strålarna,
som ett bitterljuvt uppvaknande mot min anemiskt genomskinliga kind

först upprymdheten efter alldeles för mycket död,
sen krampen den förgörande som sliter allt,
varje tillrätta läggelse, varje löfte
så kompromissade med glömska

vem trodde jag mig kunna lura

du har funnits i dem alla
men aldrig stannat kvar efter de gått
som om att de aldrig riktigt existerat,

som fläckarna efter något diffust på omanglade lakan
eller främlingarna som ramlar ur flyktigt doftande kuvert
vid varje flytt eller femårsstädning,

de som ler direkt in i mig med
förälskelsens oemotståndliga genans

ögonblick så fulla av närvaro
som om de aldrig funnits
eller jag
som nu återfinns

i den som kommit med våren,
för att ta mig bort igen