mina år närmar sig höst
mogen som ett lila plommon
men fukten sviker

inom är det vår
med samma längtan
till bristande knoppar

även du mannen
tappar din förmåga
din kropp förblir vacker
men saven stiger långsammare

din hy blir fårig
min bär rynkor
spår efter liv som gått

själen mannen
det är den som törstar mest
den saknar näring

närhet mannen
den sällsynta
när två blir ett

genom penetration
av ögon som smälter is