Det blev inget av Arnes pojke (ja, jag har begravt honom, norröver, vid gränsen, så långt härifrån man kan komma, nästan i Ryssland. Jag grävde ner min pappa Arne, i den eviga tjälens jord, hemma, och det började snöa när allt var färdigt och det var på kungens födelsedag eller någonting ditåt, och prästen var försenad, och vi gick och badade i älven efteråt; och jag skrev nekrologen, både raskt och alldeles närvarande; ärvde några lappknivar, som han köpt av en våldsamt tigande kusin i Ruodosniemi; och ett gårdstun, ett pörte med bastu, en bra blåskjorta att måla falurött med eller annat). Jag sitter inte, som Peter Stormare i tv-soffan, med vackert formade bisceps och där avspänt brer ut mig om att jag ställer mig in på att dagen ska bli bra (så blir den det, och jag tror honom, jag tror på Peter Stormare).

Ryggen sviktar (som hos tre fjärdedelar av den jobbande befolkningen), om och om igen, av hetsigt arbete i välfärdsstatens stumt skrikande förvittring där jag lägger plåster på smutsiga förband för en hundralapp i timmen. Pengarna som förtjänas går till naprapaten, som för övrigt strålar som hälsan själv, och är egentligen en mycket snäll person, pappa han med, och son, säkert älskad av de sina. Jag bör inte sitta, utan ligga och gå, ligga och gå, jag sitter fast. Jag sitter fast i det enda jag kan; jag kan se och begripa vad mänskor som börjar öppna ögonen och mun, och som börjar dröja sig kvar, behöver - i en sjuksal, ett klassrum eller på en förskolegård. Om inte alltid, så ofta, stannar jag, vagt lallande, vädrande, i viss mån, och tar konsekvenserna av det jag förstår. Jag lyssnar, och de gånger jag inte gör det så står åtminstone min kropp där och avger vågor av vanlig människovärme; innan jag hämtar ett glas vatten, eller en stol att sitta på, eller går iväg efter en boll att kasta tillbaka. Det är kanske allt jag kan och jag vet inte om jag kan det. Men jag har hud och ett hjärta som slår, händer att smeka med och fötter att gå på, öron att försöka höra med.

Igår berättade en femtonårig flicka i Skärholmen för mig att hennes pappa dött i en överdos, hon skrattade när hon sa det och jag skrattade, sedan blev jag allvarlig och frågade för säkerhets skull om det var sant det hon sa. Ja, sa hon och dröjde sig sedan kvar en stund, rådde mig att aldrig mer låna ut pennor, efter att jag muttrat om att sakerna i mitt pennskrin alltid stjäls när jag lånar ut dem och att jag inte har så mycket pengar att hela tiden köpa nya för.

(Jag haltade sedan, ja, man kan säga halkade, på ett slags årsgammal dagg, givetvis helt onödigt, av kvartssekellång vana; mötte en gammal fröken till mitt barn, hälsade snabbt i pulsen vid fontänen på torget klockan 15.32, tyckte nog efteråt att hon såg lite undrande på mig, vilket ju inte kan vara möjligt då vi inte känner varandra. Jag halkade alltså - slurp, lät det, ungefär som när man rycker loss en använd kondom, ni vet - in på den lokala pizzerian, med fönster ut mot tunnelbanespärrarna, och drog i mig fyra stycken 7.2:or, som injicerade jag dem, blev tom och ingen, som drogs en regnrock på under mitt skinn, cyklade slalom hem hem hem och ville att mina grannar - de finska tanterna - skulle stå på balkongerna ihärdigt sysselsatta i sina blomlådor - med hårda fingrarna i jord och de mjuka plockande på mårbackapelargonier. Det var vad jag ville, det var det enda jag kunde vilja. Om de finska tanterna stått där hade de fått höra mig sjunga "Res med mig Stina, i en roddbåt till Tjina, det går så lagom fort", medan jag omsorgsfullt låste min fina blå cykel. Och jag ville att de skulle se att jag såg bekymmerslös och, ja, nästan glad ut.)