vi sörjer med ryggarna vända mot varandra, i en säng som skiftar storlek från en natt till en annan. "jag är gravid." han tycker på något vis att det är fantastiskt, att det är ett tecken på att det ska vara vi,

men jag tar två tabletter på tre dagar och sen blöder jag sönder min arma kropp. dör när jag försöker se honom i ögonen, säga, "missfall älskling", men han vet inte om hur jag förstörde det vi hade med en annan man,

han vet inte om hur jag låg på en klibbig brits, blödde ut det första av vad som kunde bli vår gemensamma framtid. hur jag dödade vårt gemensamma barn i ett desperat försök att förändra mitt sorgemönster, för att eventuellt glömma vem jag en gång var.