Dem la mig ryggen nedslagen i stengrus o jord-dy

Föll blicken sliten i regnskog o kamp mot en himmel svårtolkad,

och fylld av lidande stjärnögons vackra bloss o aska

Nattens starka virrvarr i vindblåst o mörkers hot lägger bladets kännande tanke i smärtans moln

Skriver själens tysta böners ord

Hör min ovävda längtans sömnlösa timme för timme i gäckad drömsång

I fast järngrepp jag landade svårt mot orons mardrömspiska

Dem la mig i anletets djupa svartdrag

Sveper plågor, bitande i frusen kyla av onda huggpilar som vilar markrygg knäböjd till fall bland kvist o löv

Och hårt tvingad mot tungt stickande hjärtbröst i svidande törntaggs minnesspår på vägen vandrandes stegen pressade av o an i ensam trött flyende stigars flykt i sorgens regnil

Och jag vaknade alltid stående stark men inre svag 

Dog ur mardrömmen o mötte striders kaos mot ännu en dag