Hon landar djupt sovande i sorgfågelns ensamma händers nät.

Dagar o nätter skapar höstregnets frusna famn.

Hennes bleka ögon gråter orons skrämmande snöpärlors fjättrade leks dans.

Hon flyger känslorna instigen till himlens trötta tankars mörka tid.

November tänder sitt första lyktors fyra sken.

Hon är klädd i skuggans dimma o fotstegens färg blir spåren helt i askan grå o vitt.

Hennes vingar bär målade tavlors tyngda bortappade hjärta o går i själens tysta sånger över mysteriernas skrivna ordblad.

Likt dess förvirrade gåtors hånflin som lösning åt vinterns rop till lucians svar.