Jag äter
min grillade kyckling
med välbehag.

Det är jag värd.

I väntan på katastrofen

som ingen kan hindra
eller lindra.

Väntan på
att det blir för dyrt
att leva.

Med förhoppningen
att min båt hinner driva

under många broar
innan jag måste bort.

Alla måste ju bort,

eller?