- Vad är kärlek?

Jag hade inte märkt mannen som slagit sig ner på bänken intill. Jag sneglade på honom; en luggsliten individ som säkerligen sett de flesta av sina bästa dagar passera.

- Vad är kärlek, frågade han igen med lätt sluddrig röst och vände sig mot mig.

- Kärlek är väl kärlek..., svarade jag trevande, samtidigt som jag kände att mannen nog krävde en mer detaljerad definition.

- Jag trodde att jag visste det, sa han. Jag hade en tjej som jag älskade, till en början. Sen kom barnen. Som jag älskat mina barn! Och allt ändrades. Jobbet tog tid, barnen tog tid, vi fick nästan ingen tid med varandra, käringen och jag.

Han gjorde en paus, tog fram en påse ur innerfickan och tog en klunk.

- Lyssnar du på mej, frågade han med lite högre röst.

Jag nickade.

- Det blev som ett fängelse, fortsatte han. Käringen gnatade, jag jobbade och slet, det var ju för tusan jag som stod för barren!

Påsen åkte ner i innerfickan igen.

- Så kom det en unge till. Och en till. Tre barn! Jag hade drömt om hus, bil, båt, barn, fru, hela jävla kitet, tomtebolycka du vet.

Jag nickade igen.

- Du är en bra lyssnare. Jag kan se sånt. Har du familj?

Jag svarade nekande.

- Bra, fortsätt med det. Familj är ett jävla fängelse. Men jag är en snäll jävel. Jag har aldrig slagit någon. Som vi bråkade! Vi var oense om nästan allt. Men jag kunde ju inte slänga ut dom. Fattaru, dom var beroende av mej, det var ju jag som drog in kulorna. Firma, byggbranchen, mycket och stå i. Var ofta borta, mässor, inköp, representation och fan och hans moster. Och käringen gnällde så fort jag var borta. Orkade inte med ungarna. Vad mycket tid jag miste med mina barn! Och nu är det för sent.

- Vad hände, frågade jag.

- Vi grälade. Käringen nitade mig. Ungarna såg det. Berättade på skolan. Socialen, utredning och hela baletten. Käringen blev dömd, villkorligt, fick hjälp av socialen, tog ungarna och stack. Påstod att jag slagit henne! Gick inte att bevisa. Hur skulle man kunna bevisa nåt som aldrig hänt?

Han gjorde ett nytt besök i innerfickan.

- Ska du ha dej en jävel?

Jag avböjde.

- Klokt, spånken är ett helvete det med. Så där satt jag med byggfirma, barren, bilen, båten och hela skiten. Ensam. Så vad gör man? Firman gick bra, jävligt bra, jag jobbade häcken av mig. Och jag var olycklig. Supat kom in, kyffet konkade, ja, du fattar.

Jag fattade.

- Var tvungen och sälja kåken. Blev inget kvar när skulderna var betalda.

- När jag var ung, tänkte jag såhär, fortsatte han. Det finns miljarder människor i världen, miljontals kvinnor. Någonstans bland alla dessa miljoner kvinnor, skulle jag hitta en för mej, och hon skulle hitta mej. Som ett jävla lotteri. Skulle jag behöva åka jorden runt för och hitta ett fruntimmer?

Då var min nästa teori; man kan bli kär i flera. Men då kunde man ju inte binda sej, för när som helst kunde det dyka upp någon annan och bli kär i. Och om man nu band upp sig till en resten av livet, vad valde man inte bort då?

Så antingen hade man tur och vann högsta vinsten i lotteriet, eller så kunde man bli kär i flera. Eller så kunde kärlek uppstå mellan två personer vilka som helst, eller så var kärleken bara en illusion. Nu lutar jag åt det senare. Kärleken är en bedräglig illusion.

Han reste sig på förvånansvärt stadiga ben.

- Måste dra vidare. Kul och snacka med dej! Mors!