När jag var ungefär tio år började jag fundera på om det inte egentligen är föräldrarna som ska ta hand om sina barn. Jag trodde det var tvärtom. Att barnen skulle ta hand om sina föräldrar.


Ännu en gång står mamma på tröskeln. Jag funderar över vilken replik som ska komma härnäst. Det spelar egentligen ingen roll för jag vet ju vad den kommer innebära. Det finns många alternativ. "Jag kommer och bor här nu" eller mer ynkligt frågande "Kan jag få bo här?", eller helt enkelt "Det är slut". För mig spelar det faktiskt ingen roll vad hon säger. Mina känslor är de samma oavsett vilka ord hon använder, möjligtvis kan jag tycka lite mer synd om henne när hon gråter. Jag menar inte alls att jag är känslokall eller inte bryr mig, snarare tvärtom, jag känner allting väldigt starkt. En vän sa en gång att det låter som ett helvete, men att det måste vara lättare för mig som är van. Jag funderar ofta på om det verkligen stämmer.

Mamma har med sig alla sina saker i kassar som hon ställer in i lägenheten. Det är säkert tio kassar. Allvarligt denna gången alltså. Kanske till och med definitivt. Jag tror det är definitivt. Det är nog slut på riktigt. Jag känner henne, och jag har varit med om liknande saker massor av gånger. Man lär sig vad hon behöver. Jag frågar det jag måste för stunden, och låter henne hållas med att lägga ut sin egen badrumsmatta och rätta till soffkuddarna. Jag åker och handlar mat till henne, jag handlar det hon vill ha och lagar till det, fast jag är rätt säker på att hon inte kommer kunna äta det. Hon säger att hon är skyldig mig trettio luncher för det här. Det spelar ingen roll för mig, men jag är glad om hon är tacksam.

När jag lämnar henne ensam har hon plockat ner julstjärnorna. De har suttit uppe sedan hon bodde här sist. Jag tycker de är fina, men hon klarar inte av att ha dem uppe när det inte är jul. Jag vet att hon kommer ändra på mycket annat i lägenheten oavsett om jag stannar hemma med henne eller om jag går ut, så jag går ut. Nu går jag ut.