Jag åldras över en natt. Allt oftare, nej, jag vet inte om det rör sig om månader, år, eller mer, har jag börjat tänka på att lukten av framsipprat – är det ensamheten? - inte kommit från någon annans kropp i nära omgivningen; på ett kafé, vid ett övergångsställe, mellan en diskbänk och ett vädringsfönster. Utan direkt från mig. Pustar ur mina egna alltmer löst sittande kläder, lite sur disktrasa över alltihopa.

Efter att jag mött en eller annan kamrat, på allmän plats, eller vid ett köksbord, och det har gått - ja, låt oss utan omsvep erkänna att det försvunnit för alltid, vi är ju vuxna - ett par eller tre fyra fem sex veckor utan något slag av återkoppling. Som ett litet tack-för-senast på en display eller ett eller annat soligt. Det, ja, börjar... det flämtar fram handgjorda vågor på simmiga vattenpölen av tankar. Hopplösa funderingar om att han; eller om det är en hon, om inte direkt en vän så en kamrat, om inte kompisen från förr (men på ett nytt sätt), så i alla fall en potentiell... ja, kontakt (detta lilla vidriga ord). Det har kommit att hemsöka mig erinringar; vagt skelögda krumsprång - som idéer, tok, tomtar på loftet - om att han, eller hon, den eller den, tänker om mig att, si eller så, den där... var väl bra fattig. Så lömskt sugande mitt ljus, ätande mitt omsorgsfullt framvävda ljus, läppjande mitt sparade ljus. När det i själva verket, eller åtminstone likaväl, kan vara jag som tänker så, om den andre. Så... snålt?

Jag har blivit stel. Sedan hur länge? Den geléartade kudden mellan kotorna börjar styvna, i samma takt som kuken mjuknar efter ett genomfört samlag. Vi kan ta det från början. Jag var helt ung då, inte oförstörd, men lättare i kroppen, kanske inte i sinnet, egentligen tyngre än nu, för länge sedan, nyss, nej, jag orkar inte tänka tanken klart.

Ska jag koka kasken, fläsket, en rova, stryk, nanana nananan "... and when I get there I wondering what she´ll do." (The Band: Bessie Smith).