Det är klassiskt. Det handlar om ett val. Ett val mellan något som är tryggt och något som är spännande. Egentligen vet man vad man borde välja, det trygga. Men samtidigt är det som är spännande, det som gör en intresserad. Ett spel utan klara regler. I det trygga behövs inga regler, där varar ärligheten längst.

Jag väntar på en uppenbarelse. Livet har tagit en paus, en lång paus. Jag söker svaren utanför: i berättelser, filmer och fantasivärldar. Men det är svårt, de slutar alla olika. Vilket är mitt slut?

Fastän jag vet, svaret finns inom mig.

Ibland vill jag krossa, andra gånger vill jag falla handlöst. Jag är trött på allt vemod. På sorgliga låtar och på att alltid hoppas på något som aldrig komma skall. Jag lever i min egen bubbla där livet är en film som man kan spola tillbaka när som helst. Jag fastnar. Lever i det som var, inte i det som är.

Sedan står någon framför en med öppna armar. Då är frågan om man vågar släppa taget och luta sig mot. Det är enkelt i teorin men komplicerat i praktiken. Ska det kännas såhär? Var är känslan och det där pirret i magen?

Är det förälskelse eller förnekelse?