Vårt frenetiska
vansinne
läker ut med tiden,

och vi måste
göra upp med alla
misstag vi aldrig blev
förlåtna för.

Och komma till sans.

Vi får inte längre
fortsätta
i våra fäders spår,

utan vi måste
stanna till
inför faktumet

att det vi byggt upp
håller på att raseras.

Som Babels torn.

I förbistringen
känner vi inte längre
till vårt eget språk,

utan stöter ut ordlösa suckar

i tomma intet.

Där ingen längre lyssnar.