I tunnelbaneperrongens dunkla sken

Ser jag hur min skugga speglar sig

Som en svag uppenbarelse av

förväntan över att något kan gå fel



Kliver på tåget för att kunna skaka av

den olustkänsla som greppar tag i mig

likt en människa kramaktiga fasthållande

som är rädd för att falla ner



Jag tänker att det värsta som kan hända

Är att det går åt helvete

Och det kan jag hantera



Så sakta börjar jag spänna mina kinder

så att mitt ansikte börjar le

Mitt liv är för bra nu

så jag behöver inte leta efter fel