Vi stod där alldeles för nära

Men vi kände inte det kalla

Höstvattnet som sköljde över

våra skor

Eller så gjorde vi det men det blöta

var inte det väsentliga

just då



Vi stod där under tystnad

Och när du minst anade det

så lutade jag mig fram för

fästa mina läppar mot dina

Så att din utandning blev till

min inandning och blev en del

av mig



Du log och greppade min hand

i ett fast grepp

Ett grepp som talade om för mig

att du aldrig skulle släppa mig

och sakta vandrade vi tillbaka till bilen