Jag har aldrig vetat varför jag gråter,
trots det har tårarna alltid fortsatt komma.

Jag får höra att jag är stark,
att folk avundas min styrka.
Hur kommer det då sig,
att jag alltid tycks falla?

Nya frågor, inga svar.
Jag har allt, jag har inget.

"Ditt hår är så vackert,
dina ögon lika så.
Om du bara visste,
hur lyckligt lottad du är.
Du är så fin!"

Hur kommer det sig,
att ni ser något som inte finns?

Hur ofta har jag inte studerat spegeln,
för att leta efter det ni sagt ska finnas där.
Allt jag ser är det toviga håret,
och de sorgsna melerade ögonen.
Allt var en illusion.

Jag hade rätt igen,
ni hade fel som alltid.