Du allena hösttårars ögon av blå aska

Du mig trycker pulserande mot frusen stenfylld urna

i dimmans osynliga tyngdlagda grusmörker

Ty stegsökande burvinge i trötthet

En regnets rader av färgers nyanser

Ett regnets ord av sångers toner

Stillhetens otröstade dagar i vinande buskar o snår

Stilla nattens oro i månblommors grässtrå på darrande vissnad blad o kvist,

begynt i handen sakta gror längs stig o asfalts marker

Du tysta höstdroppars ögon av silvers aska

Ge mig skuggans skräck i rädsla tärd en evig varm lånad strålkraft

Får jag åter hemlighetens skulpturer vida skåda mötande

Lägg mig i stundens fjärran vila mot tanken vacker o ljus i himlen,

bland känslans sovande bomullsmolns svävande famn i gyllene beströdd trygg vakenhet