Det var en ljum kväll juni. En sådan där dag som det skriv om i sagor.
Just en sådan var det i dag.
För flickan som satt på stenen nere vid sjön var detta en ensam dag, så var det ofta för henne.
Hon hade många vänner på förskolan men föredrog att vara ensam.
Vad hon gillade alldra mest var när familjen var i Nordansjö. Deras sommarställe.
Det var ett rött hus med vita knutar, helt isolerat får alla andra så när som deras grannar. Men dem lade man inte så stor notis om.
Just där var familjen nu, i Nordansjö.
Miranda brukade inte så ofta leka med andra, men det störde inte henne. Hon trivdes mer att vara ensam.
Men ibland blev hennes föräldrar bekymmrade. De förstog inte varför deras lilla flicka var så annorlunda alla andra barn.
En morgon lämnar Miranda stugan redan när morgondiset ligger kvar över ängarna. Hon går på en liten stig som leder in till skogen. Den alltid hon och hennes föräldrar går när de ska plocka hjorton. Miranda älskar färgen på bären. Guldgula blänker dem i solen. Men det gör lite ont att plocka dem. Så oftast så plockar hennes mamma och pappa.
Under hennes fötter knastrar de avbrutna kvistarna, det sticks lite. Men det är egentligen inget hon lägger märke till. Hon är någon annanstans i sina tankar.
Nu hade hon börjat traska upp för den lilla stigen som lädde ut mot ett öde hus. Men det märkte hon inte förren hon kände att hon hade trampat på något riktigt hårt. En stor tagg hade fastnat i hennes bara fötter, men hon var van. Det hände alltid, för hon gick så ofta hon kunde barfota.
När hon tittade upp såg hon vart hon hamnat. Aldrig hade Miranda varit så här långt ifrån stugan utan sina föräldrar. Vem visste vad som lurade här?
Solen började sakta men säkert stiga, hon kunde snart skymta strålarna som omgrav trädkronorna.
Den lilla flickan älskade naturen, den var inget som hon fruktade så som många av hennes kamrater.
Hon närmade sig ödehuset med en konsig känsla i magen. Vad var det som egentligen dolde sig där?
Hon kikade igenom fönstrena men såg inget på grund av att de var så smutsiga. Mirnada kände osäkert på dörrhandaget, dörren gick upp.
Det var mörkt där inne, plötsligt gilttrade något till.
Den flickan klev trevande in i huset, kände hur det knarrade under fötterna där hon gick. Hennes ögon började vänja sig vid det dunkla ljuset inne i ödehuset. Det tonade upp ett bord framför henne. Nu glittrade det till igen. Det låg något på bordet.
Ett halskedja, Miranda lyfte upp det och grankade det. Vems kan detta vara? Hon tittar sig om kring om det kunde vara möjligt att någon bodde här?! Nej inte möjligt. Det fanns ett inramat fotografi också. Vem kunde detta vara?
Nu har solen gått upp och sommarvärmen slår mot henne när hon lämnar det mörka och svala huset.
Miranda sätter sig på en stubbe som står några meter i från ödehuset och böjar titta närmare på föremålen hon hittat?
På kedjan hängde det en pärla. En sådandär pärla som mormor har i öronen. Vad var det nu de hette? Sötvattenspärla.
Den var ganska stor och skiftade i rosa.
Den lilla flickan funderade \"Hur hade det kunnat komma dit. Vem var det som kunde ha lagt det där, och varför just i ödestugan?\"
Hon la ner halsbandet och kollade på fotografiet. Det var en vacker kvinna på det. Hon såg glad ut. Vem är detta?
Miranda kände hur hon började bli hungrig.
Nu vill jag hem tänkte hon.
Hemma i stugan började Mirandas mor och far bli oroliga, vart hade deras lilla flicka tagit vägen. Hon brukade försvinna ibland men det var oftast nere vid sjön, men de hade redan letat där. De skulle just ut för att leta i skogen när de ser Miranda komma springandes ner för den lilla skogstigen.
Lättade kramade dem deras flicka.
- Finns det någon frukost frågar Miranda lätt anfådd.
Javisst svarar hennes föräldrar med ett lätt skratt.
Visst hade de frukost, allt för sin flicka som verkligen betydde alltför dem. Trots hennes märkliga beteende.
Med mycket mat i magen traskar den lilla flickan ner till sin sten nere vid sjön med sina pennor och papper. Hon har också med sig fotografiet och halsbandet från ödehuset.
Fotografiet fascinerade Miranda. Det var något bekant med kvinnan, var det ögonen, nej något med hennes leende.
Miranda ville måla av kvinnan så hon väcklar ut ett pappersblock som hon hade med sig och började måla av. Det blir förvånadsfärt likt.
Undrar vad hon heter. En sådan vacker kvinna måsta ha ett vackert namn. Hon tar försiktigt ur fotot från ramen, ofta står det vem det är och vilket datum.
\"Miranda, 1897\"
Kvinnan på fotot hade samma namn som hon själv.
Den lilla flickat satt länge nere vid sjön och funderade. Det hade börjat bli skymmning.
- Miranda var är du? Det är mat nu! hörde hon sin pappa ropa uppeifrån huset. Bäst att gå tillbaka då.
Inte förrens efter maten Miranda visa sakerna för sina föäldrar. Hennes mamma blir stående av förvåning och hennes pappa tittar granskande på föremålen.
- Var har du fått tag på dessa, gumman? frågar hennes mor förbluffad.
- Jag hittade dem i ödehuset uppe i skogen.
Hennes mamma öppnade munnen för att säga något men beslutade sig tydligen att inte göra det.
Senare på kvällen när den flickan ska sova kommer hennes mamma upp för att säga god natt, trodde Miranda.
- Du vet det där sakerna du visade oss innan, det är min mormors äldsta syster. Hon dog någon månad efter att detta fotot togs. Kommer ihåg att min mormor var så ledsen.
Men när du föddes blev hon så glad, du liknade Miranda på pricken. Där av du har fått ditt namn. Jag undrar bara hur detta fotot kommit dit. Det var många år sedan jag såg det sist.
Halsbandet var hennes favorit, hon bar det alltid, hon fick det på hennes tio-års dag.
Jag undrar hur det har kommit dit, måste varit länge sen. Senast jag var där själv så...
Hon tänkte efter, det var många år sedan. Hennes mor hade viast dem för henne och berättat det hon berättade för Miranda nu.
- Det var stax efter att du föddes som jag var ute och gick och hade med mig sakerna dit. Jag tror jag ville titta lite på dem, igen.
Hon log.
Efter att jag suttit där bestämde jag mig för att du skulle hete Miranda.
- Jag är väldigt glad att du hittat dem, och vem vet, du fyller ju tio om några dagar. Kanske dycker det upp ett halsaband.
Efter det gick Mirandas mamma ner och Miranda somnade.
Familjen stannade några dagar till i Nordansjö.
Dagen då familjen kom hem fyllde Miranda år, mycket riktigt fick hon halsbandet som hennes mors mormors syster hade haft. Hon var otroligt stolt och visade alla i skolan. Men fortfarande tyckte hon bäst om att vara ensam.