har du någonsin varit vackrare,
trots att jag dragit dig genom mina sorger,
frossat av livets godsaker och njutit av det
som alla måste rata

vi krossar myterna med fingerknäpp,
lyser där det bländande ljuset lever,

simmat genom hav av kyla och värmt oss
där istapparna föddes,

det har inte spelat någon roll,
det har aldrig förändrat det mål vi siktat in oss på

vi har kastat speglarna på betong,
låtit myten ensamt självdö

vi har dansat utan musik på öppna torg
och funnit vår förlossning i en kokong som
öppnade sig inför pekande fingrar

det är aldrig en konst att försvinna
och låta livet få fria händer att förstöra

vi bromsade,
stannade och insåg att ingen undkommer,

då är det redan självklart

du har aldrig varit vackrare än nu,
och du slår det för var minut som vandrar