Första gången behövdes väl knappast någon presentation
eller åtminstone fanns det inga ord att använda då
Jag var nyfödd och han var min pappa

Sedan följde den ena efter den andra, så olika men ändå lika
långa, korta, smala, tjocka, mörka, ljusa
det ända de alla hade gemensamt var att de var män

De flesta försvann lika snabbt som de presenterades
de som stannade längre var det värre med
Ändå lärde jag mig aldrig att inte släppa in dem

Om jag tänker efter kan jag nämna åtta av dem vid namn
fast det inte längre spelar någon roll vad de heter
Det är som med all annan onödig fakta hjärnan lagrar

Varje gång var hon naiv nog att presentera dem för oss
och vi var lika naiva och släppte in dem i våra hjärtan
För ingenting var deras fel, men inte heller vårt

Vi litade på deras outtalade löften, som barn gör
tills vi blev för stora för att lita på och accepterade istället
något lärde vi oss tydligen med åren

Trots att jag vet vad näste man på listan kommer heta
tänker jag inte förbereda mig för presentationen
Ingenting kommer jag göra annorlunda den här gången
fast rösten inom mig skriker starkare
du kan dra åt helvete