Som hånflinets svarthölje krälar av skuggans mörka ormlek

Blåser mig smärtan stark i evig vävens trådars spindelklocka

Sekunder, minuter tickar blödande brösttung i etsad musikens svidande vindsus o regnspel

Lägger mig högt svagad sänkt av dimmans onda nätdjup i korad stengrå molns ton o hyllad frusen hårdkall dans nyans

Sakta sveper vädjans töcknen i dagens stilla viskning sig in i kärlekens fjärilshjärta

Flyger mig stundens morgon instigen i röstens bön

Saknaden vida för handen ömt av orden lagd ur ängelns nära trygga skepnad o fjärran varma tröstens milda himmelssång

Mot längtans skymda kvällens trött vilande stegvingar i pinande sorgens tårars sjungande fågelsjäl

Bakom öde nattens gömda fönsters vakna ögon svävar mig trasiga vilsna stadens ljud o sken sökande kring i dunkla dovklanger

Bortom dörrars ostängda stormens svåra vinande stumhet faller stillhetens ridå av tomheten i blickens plågade osläckta gråt mot sömnens leende månstjärnor av vackra drömmars vaggfamn

Ty hon talte höra, se ofunnen bland spårens lidelse ristade

Lät mig rädslans skräck hemskt i mötet avgöra slutet

Lade låsta kedjegaller i dygnets timmar därhos av oro i svaren letandes känna vandringens väntan så