slagen har sin slutliga gräns
tuktad av ett liv i jakt
rädslan som alltid känns
och alltid på sin vakt

vi är formade att ständigt njuta
springer blott bara i uppförslut
hamnar åter på samma ruta
när kemin blir vårt substitut

hjälpande hand som är bruten
en troende som bara missionerar
slungad, bortkommen och försluten
när omvärlden aldrig agerar

drömmar packade med fint snöre
hägringar blir en sanningshalt
där minnen alltid stannar i före,
och gör blodet krystat kallt

vad finns bakom nästa knut
vad hägrar i alla tårar som,
rinner och flödar utan slut
när morgonen aldrig kom