Vaknade ny i allt annat. I klitorisskenets begåvade skugga satt jag hopkrupen med fotboja, manteln virad. Jag hade skabb men kunde inte klia mig, fick antagligen inte, ville kräkas men det kom bara lite vitt i skålen. Man hade kommit att äta av mig, det var sådana tider, ingen iddes rasta, ett pulsativ för proselyter istället för kalvande älv. När man inte andades rakt ut skrek man, jag kunde aldrig se vad, blind hade man gjort mig, och tittande. Nog för att jag kunde höra lyktorna under snön. Ena dagen riktig raggare, andra dagen romersk legionär; på tredje dagen skinn och ben, tungan hade man fäst vid väggen. Jag hade nog studerat Aristostofelia, blivit ett emblem, pappa sa aldrig något om det, mamma log oavsett i ljudet av en knappt hörbar dronslinga.

Förde jag ena handen mot den andra tills jag istället hörde ljudet av en slända, eller var det förra gången, i Odessas labyrinter. Men ett visste jag: jag kunde skälla som en räv om jag ville. Min hals hade kommit att anta formen av en svans hals, jag såg ändå alla mina gäster på håll: Fredrik med Attacken, Den Stora Väldiga Anna-Gret, Implod-Svea och Papa Wemba, allihopa oerhörda filosofer, och djurskötare - de saknade delar; jag räknade dem. De trodde bara att jag satte tummen i ögat på dem, fingrade på deras medvetanden, istället brann jag, det hade börjat göra ont igen, så ont igen, det hade kommit för att ta, men jag visste inte vad jag hade. Vet du en sak, älskling, det snöar in nu, jag försöker få flingorna att landa på vitorna. Nu sväljer hon mig igen, jag tänker att hon är du.