Folk i vardagskläder fyllde torget vid karlskronaplan, de flesta med säkra steg på väg till eller från platser denna novemberonsdag med grå himmel. Med en tidning under armen som skänkte öga åt minst 90 % elände och med slabbigt kaffe i en pappersmugg steg jag med fruset ansikte upp på bussen mot Malmöhus fästning och daggen mellan träden i Slottsparken. Jag ville tillbaka till parken efter en sömn som mest varit utkastade fläckar på kudden och en känsla jag nu börjat längta efter. Jag var utan oro, som om någon viskat att hjärtat får slå, allt jag känner får vara och att allt har sin tid och plats. Jag försökte föreställa mig meningen och sortera de senaste dygnens händelser men den vita eken och flickorna som dansar till ljudet av tranor skall inte förklaras. Meningen skall inte sökas, som en skatt eller som ett pussel, detta visste jag men jag visste inte hur jag kunde vara så säker på detta.

Med återkommande tankar som kastade mellan barndom och nutid reste min hjärna med en fantastisk tydlighet. Ordväxlingar från länge sedan mellan vuxna, blandades med minnen av lek på stranden vid saltsjöbadens ystad, där ljud studstade mellan 20-talets badhytter i gälla färger, dofter fastnade i kvällslugnet och solvarma bryggor sträkte sina fingrar ut i havet. Jag slöt mina ögen O lyssnade till dieselmotorn och minnena spelades upp på näthinnorna som gamla, svenska, svartvita filmer.
Mitt emot det mäktiga Casinot steg jag av bussen.