Marken har sin puls. Att mäta den
är att andas kondens över nattlig väv.

Du står på en bro över rälsen. Ironiskt
klingande tar de ingen med sig. I begynnelsens
kulsmatter brast en livmoder. Man lärde sig
att ducka. Att korsa den utsvultna träskmarken.

Nu producerar ditt hjärta ett metalliskt
surr. Ingen av vägarna här är spikrak.
Kärleken är alltid förbjuden.

Åtrån som historisk betingelse, en giljotins
ljuva klingande genom sommarnatten. Något
man förstår. Inga krav på reflektion.

Dina barn är inte dina egna.