det är mörkt det är sent det är
debussy på nattradion
och jag är på väg dithän
stadens vägg av ljus
aldrig når

där ölet är lika mörkt som natten
beskt som små gröna pastiller
drar han plötsligt kort rokad
och damen min är förlorad
innan jag finner ordet
för kärlek

bakom draperier finner glädjen sitt
ömkligaste uttryck
och människor, dessa människor
sökandes sin själ för en natt,
intet mer, förstår att denna
minut kan vara den sista
innan bartendern basunerar ut
den sista domen

kvinnor likväl som schack eller öl,
som människor utan drömmar
är verkliga företeelser -
en sorts vekhetens försångare,
de befinner sig med rakbladet
i högra fickan, lorca´s dikter
i den vänstra
och händerna är bojade

och när jag tar mig ut
och upp och krälar hemåt
som den eländiga snigel jag är
har stadens vägg av ljus
slutligen fallit in i världens
och inget, absolut inget
finns
att göra åt saken