akt två,

operahusen skälver,

tio flaggor utan hemvist

visar sin färg,

stormar vid Normandiska kuster

sliter stycken av himlen

knivmördaren gör sig redo

utan någon döda

ty vi förgör oss själva,

vi förgås likt

falkar av vax som störtar som brinnande

facklor över

ryska städer; ridå

jag ger dig det som är kvar av mig

och du erbjuder mig

en stunds magi;

din arm mot min arm

dina fingrar i mina

fingrar. 

falkarna tjuter

operahusen störtar samman

röken från städerna bygger dammar

i mördarens ögon; och

dina ögon,

svalt gröna,

bara

ler mot mig