tre män stiger ur en mycket röd
och, antar jag, likaledes dyr
bil.
självsäkert högresta som katten med musen i mun,
skrattar högt åt något – som ett slags maktfullkomligt
skådespel såhär vid lunchtid
i en park varsomhelst.

och kvinnorna - de slött solhungriga och föga
mer närvarande än de omärkligt vita tussar,
som små häftstift fästa på himlen, ursäktar
sin existens – kastar tunna stråk av ögon mot
tre männen som tar av sig strumpor
och skor
och blottar sina muskulösa
brunt brända överkroppar.

magin mellan mig, dikten jag skriver,
och den kalla öl jag nyss öppnat
är som bortblåst.

jag blir som förstenad bland uppenbart vackra män
och som en öppen bok
bland lika uppenbart vackra kvinnor
och dricker snabbt upp min öl
knycklar dikten samman och går därifrån.

ser en röd dyr bil på parkeringens enda skuggiga plats –
inser där och då att det finns en gud
eller ett öde eller en slump
och inser att ingetdera verkar i min
riktning.