gräset är inte grönt nog,
solen inte det välsmakande äpple
jag åt i morse
liggande i min säng
vickandes på tårna
och lyssnande till ljudet
av hårda däck mot kall asfalt;
barrikaderande, vibrerande -
som döden tänker jag -
grå och allerstädes närvarande.
tystnaden som uppstår skriker stumt,
tillintetgjort;
dess hänförelse glömt genom
seklers jäktande
gräset är sällan grönt nog
inte heller är staden stad nog
men dikter är det nog av
jag biter en tugga av solen,
andas, ser ut genom solkigt
fönster,
människor som slitna ord
ur gamla dikter,
hundar och moln och
någon himmelsk efterbörd
samsas i mitt synfält,
det hela är mer än jag förstår
gräset är inte heller gräs nog
men vad spelar det för roll
då solen nu till slut
ligger där på golvet,
uppfläkt och döende,
och dikterna uppstår
sällan mer
än som just bara dikter,
och när någon ropar mitt namn
har jag svårt att finna skäl
till att svara