Såg filmen ”Dirty Dancing” idag och mina tankar gick osökt till dig – till oss och vår hysteriska ”dans” på 90-talet.
I flera dagar har du gäckat mina sinnen (ja, alla) och jag tror jag börjar knyta ihop trådarna nu men ännu är det många frågor som återstår.

Jag tror jag förstår ditt resonemang bättre idag och varför du är som du är.
I viss mån håller jag även med dig och fortfarande älskar jag dig för just den du VAR/ÄR,
men applåderar ju inte direkt dina gärningar… om du förstår…
Du har din väg och jag min, sedan att våra vägar knöts ihop är ju en annan historia.
Den sagan har jag ännu inte sett slutet på… och vi får se om det blir en lycklig epilog.
Jag har på intet vis gett upp!

Det jag fick med mig ifrån dig har varit ovärderligt för mig och mycket bra att ha i bagaget när jag vandrat fram mellan hindren och utkämpat mina kamper.
Du hade så rätt, så rätt…
”Man måste ner i helvetet innan man kan nå himlen”.
Att du dessutom funnits vid min sida ”inofficiellt” då jag nästan varit på väg att ge upp,
är säkert något av det godaste du någonsin utfört.
Du är förunderligt lustig ibland hörru!
Tacksamt värdesätter jag det.

Jag skrattar ibland högt åt de minnesbilder som poppar upp.
Jag minns syndafloden som föll över bilen, regnbågen över ängen och blixtrarna som korsade sig mellan oss.
Din rädsla och min tro som förenade sig i en slags bipolär enhet medan regnet bet oss i hälarna – men vi hann undan!
Jag minns när du gav mig äpplet under eken, killingarnas plingande klockor, vättarnas tjatter och då du snodde mitt sommarlinne och sprang iväg mellan träden elakt skrattande. Där stod jag kvar barbröstad och skrikande medan jag hörde andra människor närma sig vårt Eden.
Det pågick alltid någon slags jakt/kamp emellan oss – eller hur…

Jag minns också natten före min födelsedag.
Jag hade viskat till dig - rakt ut i etern; att jag ville du skulle komma.
En timma senare stod du utanför min dörr med gitarren bakom ryggen och ett stort leende.
”Nu är jag är”, var allt du sa och jag bara glodde som ett fån.
Tror till och med jag drämde till dig…

Minns hur du stod på en köksstol och vrålade ”Hey Jude” för mig, så det skar i öronen.
Grannarna måste ha undrat…
Minns också när jag låg på golvet med fötterna i ditt knä och du sjöng att ”Somliga går i trasiga skor” och hur du metaforiskt parafraserade hela skapelsen.
Minns alla djupa samtal, alla drömmar, alla våra likheter och olikheter.
Minns också de gånger du ljög, bara försvann och var som upplöst i flera veckor.
Eller när du visade mig ärret i handen och slog sönder mina vinglas – ett efter ett… bara för att testa mina begränsningar.

Minns när du skrämde skiten av mig inne i garderoben, nästan putte mig i ån eller var nära att sätta eld på mina soffkuddar. Då var du inte lika rolig…
Skrämde mig gjorde du även då du voltade omkring i luften, fräste som en tiger eller bara satt och glodde på mig med röda ögon.
Det var väl då jag fattade vem du egentligen var…

Så plötsligt en dag försvann du – men inte helt…
Minns du?
Vi sprang gatlopp i Masthuggets slumkvarter och du sa att du var tvungen att lämna mig för att jag älskade för mycket och du drog ner mig i skiten.
Att du funnits där för att ”sparka igång” mig och att jag nu var en stor flicka som kunde gå själv.

Jag grät och du sprang.
Den sista jakten.
Vi hamnade till slut på Stenaterminalen där vi blev sittande som två stenstoder.
Jag förstod att det inte fanns någon återvändo – du hade slutligen bestämt dig.
Du reste dig och gick.
Jag var förkrossad.

Minns sedan alla samtal vi förde över telefon – trots att det hela var över.
Alla tröstande ord,
Alla kort och brev.
Vi kunde inte låta bli att hålla en viss kontakt.
Minns dina lyckönskningar och din panik när jag sa att jag skulle flytta.

Tror att du fortfarande är hos mig ibland – eller rättare sagt jag vet det…
Kanske kommer du även att läsa detta – vilket är min förhoppning.
Såg nämligen häromdagen att du är ”tillbaka” igen.
Jag tror du har svaret på min gåtas lösning nu och jag kanske har svaret på din...
Tiden rinner ut.
Jag har lärt mig spela schack!
Hör av dig om du vill… och om du minns….