Häromdagen gjorde jag en skiss.

En ritning över hur allt ska vara,

borde vara men inte är,

en plan så klar.  

En guide som jag ville följa.

Men,

planerna höll så länge jag hade kompassen kvar.

Jag sprang runt, drog i alla trådar på en gång,

försökte hitta, finna spår av ordning i oordning.

Jag flög jorden runt.

Varv för varv,

tappade bort tiden medan jag seglade i molnen.

Svävade i mjölkdimman,

sökte mer än jag orkade med att finna.

Jag försökte hitta alla bitar som hade försvunnit.

De delar som är livets osynliga hemlighet.

De bitar som är där, mitt framför mig, som jag inte kan se.  

Men livet är krångligt, obehagligt, komplicerat,

och ibland så onavigerbart och okontrollerat.

Jag faller som regnet, rinner bort ner i brunnarna.

Inget kvar, vattnet blir utspätt med regnet.

Inget finns kvar, bara längtan efter mer regn.

Försvinna, bort, kan du visa mig vägen bort.

Alla skisser, planerna, är kanske inget värda.

Vet du hur man gör, gör så att oordning blir ordning.

Känner du igen den rastlösthen som drar åt alla håll?

Den kryper under huden.

Vill ut, men hittar inte ut,

ut som förut, den sipprar ut, kastas ut.

Rastlösa ord, oroliga ord,

vatten som rinner, mellan raderna…