Knölen i pannan svällde sönder
och blottade ett tredje öga.

Nu urskiljer jag era bruna skal,
spröda, spruckna och veckade
och jag vet att det är underlagren jag ser;
Det tappade intresset som ni ömsar
om och om och om igen.

Det är den sekunda tiden.

Molnen klär sig i sina oranga kostymer,
som seden bjuder
när solen står brud med natten.

Husen står tomma med gula balkonger,
plåtögonlock som klipper, tårlösa.
De värjer sig för stadens hesa andnöd.

Det rullar fram, och husen har odlat tungor.
slickar sig torra, utanpå
och inom, inom. Bubblorna stiger till ytan.
Din hand, mot sängstolpens kyla.
Tungan lindar sig ännu ett varv.

Svalkan, pressad mot glaset. Genom
husväggarna, cellmembranen, flödar
bilderna rytmiskt tillbaka; du har bruna ögon.

Jag är svart magi. Dunster av kimrök
i bruna ögons bildplan.
Jag är kappan och staven.

Minnen, rytande bakom slutna ögonlock.
Jag behöver Maskinisten, Mekanismen och Signalen,
alla på en gång.

Dansa med mig sedan.
Den lakansvita, rodnadsröda dansen.