Lamslagen inför det outforskades gränder
sänds en strimma ljus
som leder oss genom frånvändhetens mörker,

och vi ska aldrig mer klaga
över vår andra plats i sveklöshetens tävling
som domaren vinner stort i.

Taket är för högt för att nås
och golvet för jämt för att snavas på.

Jag lever, jag lever!
Det känns alltid så.

Och nu stillas vi inför högtidernas meningslöshet.
Där tomtar och troll får föra fram sin talan.

Hur orkar vi?

Jag lever, jag lever!
i sanningens tid

där inget är för litet
för att uppmärksammas.