Fallen från svalget
till brunnens botten
åt jag mig djupare ned

Inga utvägar bara
strömbrytarfria blinkande bergrum
stinkande halvsmält basalt

Strömfåran av kringflutenhet
äter sig djupare, river
det svarta såret som äger sin tid
och fyller den svala grottan

De sista bundsförvanterna
skrattar hårt och i otakt
men vrider jorden efter sitt tycke

Så fann jag cylindern
ett gniströr, glasrör
åtta alnar långt och arton tum tvärsöver
det lyser, lever i röret
dansande skuggor, underlagren,
livsgnistor

du ser den inifrån,
det är ryggmärgen;
den absoluta skalan.