Fredag morgon.
Ett kyligt bårrum.
En hänsynsfull begravningsman.
Jag, din son, samt äldsta dottern.
Och en modig dotterdotter.

Moders kropp.
Insjunkna kinder.
Spetsig näsa.
På väg mot kranium.

Min framsträckta hand
stryker ditt hårfäste, din panna.
En sista beröring.
En öm gest av farväl
- till den kropp som gav mej liv
som födde och närde mej
- till den röst jag älskar
som ständigt oförtrutet
frågade efter mig
- till ditt lyssnade öra
som min stämma inte kunde bedra
- ty din modersinstinkt
visste hur det egentligen var fatt.

Mamma, mamma!
Bilden av dej
inom mej
bleknar.
Men kan inte dö.
Ditt avtryck följer mej
hela vägen
mot ett eget
kyligt bårrum.

@ Seglaren november 2011