Den nyputsade trappen påminde om en gråvit tunga, utsläppt genom den stora casinomunnen. Om man går alldeles nära ingången kan man höra viskningarna om ett bättre liv. Jag bestämde mig för att promenera för att tänka klart och tog vägen genom parken till vänster om casinot, och passerade den gröna dörren, där kökspersonalen går ut och in. Metallföremålet kändes varmt och fick det att sticka i fingarna när jag stoppade handen i den vänstra fickan. Snön föll och stegen blev till smutsiga märken i den rena snön på bron som leder över kanalens svarta vatten ner mot biblan. En känsla av lugn och väntan på nåt mer fanns som en osynlig vila från vardagen på stadsskogens tidlöst tysta vinterpaviljonger. Jag återfann den stora eken och hjärtat slog snabbare och jag kunde nästan höra dem..se dem.. men inget hände, ekan stod där som ett axiom för enigmat, mystiken och plötsligt kände jag mig alldeles tom. En droska med vita hästar och klapprande hovar smekte den vita snön på marken och en man i hög hatt log förnöjt från fönstret i den täckta vagnen. När den försvann lika snabbt i tomma intet kändes det som om jag kommit hem. Bara sekunder efter hände något än mer märkligt...två män jagade springande en tredje som försökte fly på cykel men föll varpå de sparkade och slog honom upprepade gånger med händer, fötter och något tillhygge som blänkte i silverljuset från gatlampan. Jag skrek till och misshandllarna flydde i riktning mot Slottstaden in i parkens döljande skuggor. Väl framme hos den som låg i snön på marken såg jag att det var en ung grabb som aldrig varit våtkammad på skoltrappan, han var kanske 15-16 år. Han blödde genom en smutsig t-shirt från magen och såg på mig med bedjande blick ont! Så ont! Sa han med den spända munnen. Jag tog av mig min kraftiga millitärjacka, lade den under honom och sa åt honom bestämt att trycka mot såret och att det kommer att göra så in i helvete ont! Men vi måste minska blödningen sen kommer ambulasen och ...han nickade och tårarna rann från hans ögon när han tryckte. Jag sökte efter mobilen i jackfickan men fick den runda metallen i handen som nu var het som en sten i en bastueld och jag kunde inte släppa den! Mitt i paniken insåg jag med ett starkt lugn som greppade tag i mig att metallen skulle riktas rakt mot eken och jag brände mig inte längre. En genomskinlig slöja for ut från eken med ett vackert blågrönt ljus och plötsligt stod en av de dansande flickorna där och såg på pojken, full av medlidande, Tiden är förskjuten! Sa hon mjukt och uppmanade mig att skrika till tidigare, alldeles precis före...innan! Sen log hon och vinkade innan hon försvann vid eken med ett varmt leende. Plötsligt stod jag exakt där jag varit innan och jag sprang fram emot de ungdomarna som snabbt dök upp från ingenstans. Polis!! Sskkrek jag och de jagande vände fort på klacken och jag låtsades förfölja dem...bort mot skuggorna. Min unge vän nickade som till tack på avstånd och cykclade sen snabbt i den andra riktningen som kanske alltid varit hans. Medan jag försökte samla mina tankar passerade en ambulans sakta och stilla där pojken legat och där droskan visat sig..och när jag återigen var ensam kunde jag svära på att jag hörde tranor.